Klockan är halv tre på natten, jag dricker kaffe, sitter och stirrar framför mig. Sömnlöshet, regn knattrar mot fönstret, jag har förberett en workshop i kreativt skrivande för konststudenter, läser nu i Historien om Gud, av Karen Armstrong, som tidigare i sitt liv har varit nunna och skriver mycket insiktsfullt om de monoteistiska religionernas framväxt, om det överväldigande i mötet med Guds ”annanhet”, om hur främmande monoteismen var för den kultur där den växte fram. Ur kapitlen om den medeltida mystiken kommer till exempel följande två citat, från judisk kabbala respektive sufism:
”För att bereda plats för världen har Gud så att säga frilagt ett område inom sig. Genom detta ”tillbakadragande” eller denna ”reträtt” (tsimtsum) har han således skapat en plats där han inte är, en tom rymd som han kan fylla genom en process av samtidig självuppenbarelse och skapelse. Denna mytologi är ett djärvt försök att illustrera den svåra läran om skapelsen ur intet. Guds första handling är alltså en självpåtagen exil från en del av honom själv. Han har så att säga nedstigit djupare i sitt eget väsen och dragit en gräns för sig själv. […] Under tsimtsum skiljer Gud ut sin dömande vrede från resten av sina attribut och driver ut den i den tomma rymd som han har övergett, och där världen sedan skapas. Således är tsimtsum inte blott och bart en handling av självutgivande kärlek utan kan ses som ett slags gudomlig rening. Gud skaffar bort sin vrede eller sin dom från sitt innersta väsen. Hans ursprungshandling visar därför stränghet och skoningslöshet mot honom själv.”
”Jag såg på Gud med sanningens blick och sade till Honom: ”Vem är detta?” Han sade: ”Det är varken jag eller någon annan än jag. Det finns ingen Gud utom jag.” Så förvandlade han min identitet till sitt jag… sedan talade jag förtroligt med Honom med Hans ansiktes tunga och sade: ”Hur står det till med mig med Dig?” Han sade: ”Jag är genom Dig; det finns ingen gud utom Du.”
Provocerande, förstås, för ortodoxin, och bör väl inte läsas bokstavligt. Jag släpar mig upp från stolen, går och tvättar mig, ber. Bugar mig i det täta, tunga snöfallet av nåd som faller och faller genom väggarna om natten. Sedan återvänder jag till sömnlösheten, boken, regnet som smattrar mot fönsterkarmen. Det vilar ett så vackert, matt gråljus ligger över världen i natt, och bara några enstaka fönster är tända tvärs över gården: de ser ut som stearinljus utställda i ett brusande, tyst mörker. Jag läser ett hjärtskärande stycke om de spanska judarna som, fördrivna från Spanien tillsammans med muslimerna i slutet av 1400-talet, anländer till Palestina. De ”vandrade ut bland Palestinas kullar, lade sig på de stora talmudisternas gravar och sökte så att säga i sina egna plågade liv uppta deras visioner. De höll sig vakna hela nätter, sömnlösa som svikna älskare, de sjöng kärlekssånger till Gud och benämnde honom med smeknamn.” Nätter. Klarhet, sudd. Jag vet inte. Vi måste bryta oss ut ur våra egna spegelbilder, på något sätt. På alla sätt. Klockan är fyra nu, och jag är fortfarande klarvaken och suddig, och jag tänker att jag nog flyttar till Berlin snart, och lägger mig ner på gatorna där och söker så att säga i mitt eget plågade liv, och så vidare – och hösten kommer alltid med samma stillsamma främlingskap inför allt, inför hur det bara blir till, genom tiden, bruset, löven av sekunder, dagar, nätter.
Johannes Anyuru 
jadu, fragan e hur ngt sant over huvud taget skall forstas?!
En viktig regel inom Islamisk teologi har varit att inte forsoka illustrera Allahs handlingar eller egenskaper. Mao att inte forsoka forsta sig pa det man kallar ”al-kayfiyyah” pa arabiska. Som Imam Malik uttryckte det: ”al-istiwaa ma’loum wal-kayfu majhoul wal-suaalu ‘anhu bid’ah” nar han blev tillfragad om Allahs istiwaa (upphojelse) over Sin tron.
Med den metodologin klarar man sig sakert genom den annars sa snariga teologiska djungeln.
Hej!
Såg dig i Uppsala igår. Jag hatar egentligen att läsa böcker. fel. Jag hatar inte, men pallar aldrig. Kom dit egentligen bara på ett bananskal. Köpte din bok. Du signerade och nu vill jag läsa. Vill egentligen bara säge en sak, du var bra och du är bra. Varför sa jag det inte till dig direkt, face to face, ärligt talat vet jag inte. jo jag vet, nått sa väll att jag inte vågade.
Hej då!
Lite tankar angående andra stycket och vem gud är:
Om man inte pratar om religion, utan om Gud..
Håller med om påståendet om att Gud är jag och du. Han/Hon finns inom mig och dig och existerar genom oss. Gud är allt och du är en del av alltet.
Jag mötte Gud en gång.. Hon sade: Jag finns här och med dessa ord vill jag förtydliga att du inte behöver gå långt för att finna Gud för Gud är en del av dig, men du måste vända din blick inåt för att få kontakt med honom/henne..