Denna bok

Söndag. Denna våldsamma himmel över världen. Arbetar på en bok om min far. Hans liv. Hans ansikte. Man ska slå upp boken och moln ska driva över boksidorna, och solen ska blända läsaren, och orden ska glimta fram i det vita, hårda ljuset, som fåglar, snabbt passerande. Farsan var pilot, flydde från Amin, hamnade i Sverige på sjuttiotalet. Planerad release är tidigt under våren 2012, på Norstedts. Möjligen redan vintern nästa år. Men jag flyr från arbetet in i fantasier om andra böcker, omöjliga böcker:

Ett. En bok där språket har högre densitet än normalt, som partiklarna inuti en neutronstjärna, och som det krävs ett helt liv för att läsa en enda sida ur, eller ett ord. En bokstav, ett fonem: ah, ah – man försöker läsa, det är mycket tungt, svårt, betydelsen av vissa ljud hägrar framför blicken men flyr ständigt undan, och bara till slut, vithårig och böjd och efter flera decennier, viskar man ljudet för den första bokstaven, och det betyder något, och man förstår vad boken vill säga.

Två. En bok av sand: att skriva en bok, på en sådan prosa, att när den trycks på papper och binds som en bok, och man slår upp boken, finns det bara sand kvar, som blåser bort – man slår upp boken och sand rinner ut i ens händer, och bara pärmarna finns kvar, tomma.

Well. Böcker. Böcker som ska rädda mig. Böcker, drömmar. Från björkarna hänger gul konfetti, som vinden rasslar loss över staden. Jag har varit besatt av löv i många år, vet inte varför. Jag gillar också sommarens löv, när de lyser gröna mot himlen, och skuggar varandra, och rör vid varandra. Ännu en bild av boken. I Koranen börjar vissa kapitel med enstaka, lösryckta bokstäver: Alif, lam, mim, och alla försök att avtvinga dem betydelse har misslyckats. De betyder ingenting. De betyder: denna bok är ändlös, denna bok är ett hav utan stränder.

Annonser

4 reaktioner på ”Denna bok

    1. När jag lät ögonen glida över de sista raderna av ”Skulle jag dö under andra himlar” blev jag ledsen, för jag ville stanna kvar i boken, stanna kvar med dina ord. Din gudabenådade prosa. Därför kom bloggen som en räddning. Dina ord fyller mig!

  1. Ja.. precis som Jonathan. Det tog min några veckor att läsa boken.. just för att jag ville stanna i den, andas i den, med den, med orden. Jag blev så.. fångad? Vackert fångad. Men ja. Det är fint, det här med bloggen. Tack för orden, Johannes. Du är allt bra fin, du.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s