Ett vattenfall av röntgenstrålning och väntan

 Höstlandskapet, de flammande träden. Jag såg nyss en dokumentär om det supermassiva svarta hålet i Vintergatans centrum, där fysikens lagar bryter samman och tiden stannar. ”För en utomstående observatör verkar fallet in mot händelsehorisonten ta oändligt lång tid, och objekten som faller in i det svarta hålet utsätts för rödskiftning och hettas upp till röntgenstrålning.” Ingenting, inte ens ljuset, kan övervinna hålets gravitation. Jag letade en stund i Koranen efter formuleringen om att den som söker efter fel i skapelsen bara kommer se sin egen blick återvända besegrad. Minns inte riktigt, fann inte rätt stycke. Gick ut och tog frisk luft. Jag älskar trädens färg vid den här tiden. Dimman ser ut som brandrök, långsamt virvlande över himlen och marken. Tysta fåglar, de piskar sig fram, sakta, de ser så väldiga ut. Så väldiga av sin långsamhet och tystnad. Medan vi ropar och ropar. Och rösterna faller. Känner idag en trötthet, som före feber. Tänker på den materialistiska världsbildens arrogans. Bara en spegelbild av vår, som tror oss veta sanningen? Jag vet inte.  Jag älskar förresten när Sonnevi skriver, i Oceanen, om jag inte minns fel: ”också när jag skriver att jag inte vet låter det som att jag vet.” Något sådant. På tal om att veta, inte veta.

Igår natt, sömnlös, började jag läsa en diktsamling av Norén: Hjärta i hjärta, närmast en lång kärleksdikt, eller en övergiven dikt, eller en dikt som överger någon, eller bara sig själv.

”Hon är hel, hennes sand är hel och nära

Den är ensam Hon, den bryter fram som en stjärna

Den räknar sina lemmar, de är hennes”

Jag gillar Noréns dikter, speciellt de senare, de som rör sig mot tystnaden och det svarta hålet. Eller mot orörligheten och hårdheten inuti stenarna. Jag vet inte. Mot de skimrande stenarna inuti oss. Jag borde ställt mig upp och bett, i sömnlöshetens vattenfall av stjärnor och natt, som man kan kliva in, och tvätta sig i.

 Nu skäller en hund långt borta, ljudet ekar, det låter metalliskt, som om det är en inspelning.

Annonser

2 reaktioner på ”Ett vattenfall av röntgenstrålning och väntan

  1. bra bloggat akhi. Kommenterar ang ”Jag letade en stund i Koranen efter formuleringen om att den som söker efter fel i skapelsen bara kommer se sin egen blick återvända besegrad”

    Versen du soker finns i surat al-mulk 3-4 ”Ma taraa fi khalqi-rahmani min tafaawut, farji’il-basara hal taraa min futour? thumma-rji’il-basara karratayni yanqalib ilaykal-basaru khaasi’an wa huwa haseer”

    For ovrigt sa vill jag bara saga att din blogg glader mig. Kanns som om det e ngt sant har jag har saknat fran muslimernas hall. Inshallah du blir en kalla till inspiration…

    Ursakta felstavningarna. Befinner mig dar man inte anvander vara vokaler med prickar pa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s