November

Vaknar och snö ligger över staden, och ljuset ur gryningen är violett, och jag sitter i fönstret och dricker kaffe med en känsla av att ha vaknat upp i en annan värld. Långt borta på ett tak rör sig någon – ett bylte av vantar och kängor och reflexväst, andedräkt ur springan mellan en mössa och en halsduk.

Kaosig månad, flytt och ändlöst mycket jidder med allt möjligt, varit runt och läst, mellan räkningar och flyttkartonger och flyttstädning – Uppsala, Lund, Malmö, Stockholm, Växjö, Göteborg – känslan: jag har stått en månad i svarta duggregn på en perrong, med min gamla trötta så kallade kärleksroman som ett moln av trötta, rosa eldflugor i axelväskan. Min cykel har stått parkerad mot en vägg nere vid Linnegatan i flera veckor, den är helt insnöad nu, någon har lagt en tidning på pakethållaren, den grejen – den har väl blivit en del av stadslandskapet.

Läste Marie Silkebergs bok Material när jag satt på tåget hem från Stockholm. ”Life is to deep for me,” säger huvudpersonen. Och jag tittade upp och ut, på solen som var på väg ner över vidderna. Andlöshet och hårdhet, i varje ord, varje bild – en så våldsam öppenhet och klarhet, som någon som blöder klart, mycket kallt vatten. Vad kan man säga. Silkeberg. Material. Läs.
Och cykeln i det iskalla duggregnet som övergår i tysta, sakta dalande flingor.
Snön föll visst hela denna långa natt utan att jag märkte det riktigt.

Idag går jag till moskén ute på Hisingen, fredagsbön –

Sitter här i fönstret. Underliga violetta ljus, närmast marsiansk, venusianskt – vad vet jag, decemberljus som bryter in genom novembers väggar av svart is. ”Deady BLACK ice” – om någon minns, från Bowling for Columbine, men whatever –
Snön. Bara snön, hur den förvandlar världen, stillar världen. Dricker kaffe, i en annan värld. Khim är i Mecka, på väg till Kuwait, och vilket paradisljus han har i ansiktet på fotona han lägger upp på Facebook förresten. Mercies tillbaka i Minneapolis, med en fot i Seattle och en fot fortfarande i Götet, och Aleks snart i N.Y., men nu i Bryssel, där han söker pengar till Clandestinoinstitutet tillsammans med någon som heter Sara, som tydligen har studerat under Donna Haraway, som ju skrev det feministiska cyborgmanifestet, vilket förstås är ändlöst coolt. ”Cyborgen skulle inte känna igen paradiset om hon hamnade där.” Autho bila. Men tungt manifest för den postmoderna så att säga, existensen. Och här är jag, då, och jag dricker kaffe och kollar ut på violett snö, och det är som att andas in efter att ha simmat under vattnet i en månad.

Bryta sig ut ur sin egen spegelbild

Klockan är halv tre på natten, jag dricker kaffe, sitter och stirrar framför mig. Sömnlöshet, regn knattrar mot fönstret, jag har förberett en workshop i kreativt skrivande för konststudenter, läser nu i Historien om Gud, av Karen Armstrong, som tidigare i sitt liv har varit nunna och skriver mycket insiktsfullt om de monoteistiska religionernas framväxt, om det överväldigande i mötet med Guds ”annanhet”, om hur främmande monoteismen var för den kultur där den växte fram. Ur kapitlen om den medeltida mystiken kommer till exempel följande två citat, från judisk kabbala respektive sufism:

”För att bereda plats för världen har Gud så att säga frilagt ett område inom sig. Genom detta ”tillbakadragande” eller denna ”reträtt” (tsimtsum) har han således skapat en plats där han inte är, en tom rymd som han kan fylla genom en process av samtidig självuppenbarelse och skapelse. Denna mytologi är ett djärvt försök att illustrera den svåra läran om skapelsen ur intet. Guds första handling är alltså en självpåtagen exil från en del av honom själv. Han har så att säga nedstigit djupare i sitt eget väsen och dragit en gräns för sig själv. […] Under tsimtsum skiljer Gud ut sin dömande vrede från resten av sina attribut och driver ut den i den tomma rymd som han har övergett, och där världen sedan skapas. Således är tsimtsum inte blott och bart en handling av självutgivande kärlek utan kan ses som ett slags gudomlig rening. Gud skaffar bort sin vrede eller sin dom från sitt innersta väsen. Hans ursprungshandling visar därför stränghet och skoningslöshet mot honom själv.”

”Jag såg på Gud med sanningens blick och sade till Honom: ”Vem är detta?” Han sade: ”Det är varken jag eller någon annan än jag. Det finns ingen Gud utom jag.” Så förvandlade han min identitet till sitt jag… sedan talade jag förtroligt med Honom med Hans ansiktes tunga och sade: ”Hur står det till med mig med Dig?” Han sade: ”Jag är genom Dig; det finns ingen gud utom Du.”

Provocerande, förstås, för ortodoxin, och bör väl inte läsas bokstavligt. Jag släpar mig upp från stolen, går och tvättar mig, ber. Bugar mig i det täta, tunga snöfallet av nåd som faller och faller genom väggarna om natten. Sedan återvänder jag till sömnlösheten, boken, regnet som smattrar mot fönsterkarmen. Det vilar ett så vackert, matt gråljus ligger över världen i natt, och bara några enstaka fönster är tända tvärs över gården: de ser ut som stearinljus utställda i ett brusande, tyst mörker. Jag läser ett hjärtskärande stycke om de spanska judarna som, fördrivna från Spanien tillsammans med muslimerna i slutet av 1400-talet, anländer till Palestina. De ”vandrade ut bland Palestinas kullar, lade sig på de stora talmudisternas gravar och sökte så att säga i sina egna plågade liv uppta deras visioner. De höll sig vakna hela nätter, sömnlösa som svikna älskare, de sjöng kärlekssånger till Gud och benämnde honom med smeknamn.” Nätter. Klarhet, sudd. Jag vet inte. Vi måste bryta oss ut ur våra egna spegelbilder, på något sätt. På alla sätt. Klockan är fyra nu, och jag är fortfarande klarvaken och suddig, och jag tänker att jag nog flyttar till Berlin snart, och lägger mig ner på gatorna där och söker så att säga i mitt eget plågade liv, och så vidare – och hösten kommer alltid med samma stillsamma främlingskap inför allt, inför hur det bara blir till, genom tiden, bruset, löven av sekunder, dagar, nätter.

Snabba ljusblixtar

Gazamonologerna: teaterprojekt som pågår i fyrtiofem länder idag söndag. Människor läser upp texter skrivna av palestinska barn som varit med om krig och ockupation. Fem minuter innan insläpp är Pustervik ett virrvarr av ungdomar som nervöst prasslar med sina papper och dansare som springer omkring. Jag hjälper en kvinna att nåla upp två palestinska flaggor på väggen. Jag letar efter mina papper. Människor börjar strömma in. Röster i mörkret.

Nu börjar det. En gupp barn och tonåringar, en palestinsk dansgrupp, framför en koreografi om döden, om våld, om förtrycket. De virvlar, snurrar. Det är overkligt att se barn gestalta denna konflikt, något nästan arkaiskt, rituellt över det.

Sedan livemusik: Christoffer Alis saxofon klagar, en bön. Jag sitter hukad vid väggen, i mörkret. Tänker på en palestinsk poet som var på besök i Göteborg i våras, vars dikter jag hjälpte till att översätta till svenska. Vi promenerade längs kanalen, i skymningen, pratade om orden, poesin, kärleken. Om att vara fångad i denna värld. Om tvånget att representera en grupp, en bild i människors huvuden, ett krig.

Vi läser upp monologerna, en efter en. De andra som läser är själva ungdomar, barn. En monolog handlar om en pojke som vill dyka i havet, och dyka och dyka tills han är i Ryssland, där hans vän bor: det är en flicka från Göteborg som läser orden, hon stakar sig ibland, läser snabbt – men det är fullständigt levande, närvarande. Hennes guldhalsband glimmar i spotlightljuset. Andra barn har skrivit om missilnedslag, om döda som bärs bort och staplas på hög.  Jag står utanför, senare, och röker. Overklighetskänslor. Applåder. Sorg.

Efteråt åker vi ett gäng bröder i Abu Alis bil för att käka ute i Kortedala. Skymningen, dimmigt drömljus över staden, över de allt kalare träden. Abu Ali säger att Palestinas barn är som gamla män och gummor redan när de är tio, elva.

”MashAllah, de är mycket välutbildade.” De är allt för välutbildade.

Trafiken, gatlyktorna som tänds.

Vi äter på Mitt Kök, Kortedala Torg. Bästa restaurangen. Samtalar, skrattar. Så är livet också, fullt av nåd, snabba ljusblixtar, glömska

UFOn i snöfall av gula löv

Metallfärgad skymning bakom Johannebergs höghus och blinkande radiomaster. Såg nyss på nätet att jag missat att dyka upp på en inbokad uppläsning i Malmö, i måndags, på Inkonst. Välkänd tromb av grå ångestmoln inuti. Hade sett fram emot det, hade fel datum i kalendern. Andra grejen i höst som jag bara missar, som en idiot, och båda i Skåne dessutom – de måste avsky mig där nere. Det är väl hösten. Det är väl att jag vill sitta på ett flygplan bort någonstans, bort över molnen, och det är väl känslan ibland att man fortfarande väntar på islossning i livet. Inna ma’al usri yuthraa – efter svårigheter kommer lättnad, typ. Koranvers. Ungefär så. Insha’Allah. Älskar min deen – min religion.

Lirade frisbeegolf med Khim igår, i Slottsskogen – plastdiskarna seglade bort som UFOn i snöfall av gula löv. Åter diskussionerna om SD, om bilden av islam i västvärlden, det där. Jag tänkte på att man håller på att ta bort kyrkobesöken i skolan i muslimers namn, tänkte att det säger något om hur andra ser på oss muslimer. Kan vi inte gå in i en kyrka? Vi gick nedför Linnégatan, jag sa att jag beundrade det i den judiska kulturen som till exempel fick hundratals judiska studenter att kämpa för svartas rättigheter i USA, eller som på senare år har gett upphov till sådana som Chomsky och hela rörelsen av judiska, Israelkritiska tänkare, till exempel. Att en stor öppning mot universialitet, mot den Andre, uppenbarligen finns där. Och hos oss? Vi som ska följa den som var en bamhärtighet och nåd för hela mänskligheten? Vi hade lagt ner SD-tugget då, bara pratade allmänt, och jag sa att det hade varit vackert om vi muslimer hade gjort en manifestation för de oskyldiga som dödats i vår religions namn, och Khim sa Visst, och nickade, och höll med, och jag borde väl inte tugga mer om det nu eftersom jag själv tydligen inte ens kan styra upp en kalender med en punkt i veckan, än mindre en ”manifestation”, men jag tänkte på det på väg hem också, på natten, efter att kollat på matchen Sverige-Holland hos Khim och Yasmin. Att det hade varit fint. Även om vi muslimer inte behöver be om ursäkt för andras handlingar. Vi skulle göra det för för oss själva, för att det skulle vara det rätta. Och för de dödas själar. Även som en bild för vad islam är. Fred. Även om bara idioter kan få för sig att betrakta en handfull extremister som representanter för en hel världsreligion. Vet inte. För fred. Fred. Det var kallt: såg min egen andedräkt stiga mot stjärnorna: gammal bild av själen. Satt på bussen sen, pannan mot rutan. Göra det. Be för de dödas själar. Men många gör det säkert redan, utspridda i världen, hukade i sina böners fladdrande lågor, bättre än jag.

Idag har jag skrivit lite på en essä till Aftonbladet, om ”broderskap”. Kommer i vinter någon gång – andra ska skriva om frihet och jämlikhet. Saknar ramadan. Den inre stillheten, tystnaden. Andetaget i stormen. Söker efter större klarhet och lugn. Sitter och tittar ut genom fönstret. Imorgon åker jag till Åbo för att läsa ur romanen. Nu har natten redan kommit helt, nu lyser lägenheterna tvärsöver, med sina ljus rakt igenom mörkret.

Denna bok

Söndag. Denna våldsamma himmel över världen. Arbetar på en bok om min far. Hans liv. Hans ansikte. Man ska slå upp boken och moln ska driva över boksidorna, och solen ska blända läsaren, och orden ska glimta fram i det vita, hårda ljuset, som fåglar, snabbt passerande. Farsan var pilot, flydde från Amin, hamnade i Sverige på sjuttiotalet. Planerad release är tidigt under våren 2012, på Norstedts. Möjligen redan vintern nästa år. Men jag flyr från arbetet in i fantasier om andra böcker, omöjliga böcker:

Ett. En bok där språket har högre densitet än normalt, som partiklarna inuti en neutronstjärna, och som det krävs ett helt liv för att läsa en enda sida ur, eller ett ord. En bokstav, ett fonem: ah, ah – man försöker läsa, det är mycket tungt, svårt, betydelsen av vissa ljud hägrar framför blicken men flyr ständigt undan, och bara till slut, vithårig och böjd och efter flera decennier, viskar man ljudet för den första bokstaven, och det betyder något, och man förstår vad boken vill säga.

Två. En bok av sand: att skriva en bok, på en sådan prosa, att när den trycks på papper och binds som en bok, och man slår upp boken, finns det bara sand kvar, som blåser bort – man slår upp boken och sand rinner ut i ens händer, och bara pärmarna finns kvar, tomma.

Well. Böcker. Böcker som ska rädda mig. Böcker, drömmar. Från björkarna hänger gul konfetti, som vinden rasslar loss över staden. Jag har varit besatt av löv i många år, vet inte varför. Jag gillar också sommarens löv, när de lyser gröna mot himlen, och skuggar varandra, och rör vid varandra. Ännu en bild av boken. I Koranen börjar vissa kapitel med enstaka, lösryckta bokstäver: Alif, lam, mim, och alla försök att avtvinga dem betydelse har misslyckats. De betyder ingenting. De betyder: denna bok är ändlös, denna bok är ett hav utan stränder.

Ett vattenfall av röntgenstrålning och väntan

 Höstlandskapet, de flammande träden. Jag såg nyss en dokumentär om det supermassiva svarta hålet i Vintergatans centrum, där fysikens lagar bryter samman och tiden stannar. ”För en utomstående observatör verkar fallet in mot händelsehorisonten ta oändligt lång tid, och objekten som faller in i det svarta hålet utsätts för rödskiftning och hettas upp till röntgenstrålning.” Ingenting, inte ens ljuset, kan övervinna hålets gravitation. Jag letade en stund i Koranen efter formuleringen om att den som söker efter fel i skapelsen bara kommer se sin egen blick återvända besegrad. Minns inte riktigt, fann inte rätt stycke. Gick ut och tog frisk luft. Jag älskar trädens färg vid den här tiden. Dimman ser ut som brandrök, långsamt virvlande över himlen och marken. Tysta fåglar, de piskar sig fram, sakta, de ser så väldiga ut. Så väldiga av sin långsamhet och tystnad. Medan vi ropar och ropar. Och rösterna faller. Känner idag en trötthet, som före feber. Tänker på den materialistiska världsbildens arrogans. Bara en spegelbild av vår, som tror oss veta sanningen? Jag vet inte.  Jag älskar förresten när Sonnevi skriver, i Oceanen, om jag inte minns fel: ”också när jag skriver att jag inte vet låter det som att jag vet.” Något sådant. På tal om att veta, inte veta.

Igår natt, sömnlös, började jag läsa en diktsamling av Norén: Hjärta i hjärta, närmast en lång kärleksdikt, eller en övergiven dikt, eller en dikt som överger någon, eller bara sig själv.

”Hon är hel, hennes sand är hel och nära

Den är ensam Hon, den bryter fram som en stjärna

Den räknar sina lemmar, de är hennes”

Jag gillar Noréns dikter, speciellt de senare, de som rör sig mot tystnaden och det svarta hålet. Eller mot orörligheten och hårdheten inuti stenarna. Jag vet inte. Mot de skimrande stenarna inuti oss. Jag borde ställt mig upp och bett, i sömnlöshetens vattenfall av stjärnor och natt, som man kan kliva in, och tvätta sig i.

 Nu skäller en hund långt borta, ljudet ekar, det låter metalliskt, som om det är en inspelning.

Strandsatt på en asteroid

Khim dök äntligen upp med cykeln som Abu Ali köpte åt mig på ett skrotupplag i somras. Orange Crescent med bockstyre, jag tänkte direkt när jag slängde benet över sadeln Jag älskar denna cykeln.
Vi käkade thaimat. Pratade om SD, om motstrategier, om vår egen eventuella del i det hela, om hela idiotin, medan regnet knattrade mot rutan. Khim ska till Mecka om några veckor, insha’Allah. Kyssa meteoriten från paradiset. Jag drack Snapple, ”with a natural flavour of pink lemon and other natural flavours”. Stod det på flaskan. Cykeln stod och grät där ute i regnet och den är lite rostig och skramlig och jag kommer ju förstås bli tvungen att banka på instrumentpanelen ibland för att hyperrymdsväxeln ska kicka igång, men jag kommer susa fram i duggregnen, som ju kommer lysa i bilarnas framlyktor som vadå, som som som stila dig mannen, som en stjärnhimmel som snabbspolas förbi i hyperrymdfart förstås.
Millennium Falcon, flyg en sista gång, som Mercies kickar i ett helt annat rim om en helt annan grej.
Jag bläddrade i en metro medan vi väntade på maten, och i den fanns ett foto av Jimmy Åkesson och hans flickvän i svenska folkdräkter, och flippat kanske, men att för en gångs skull se uttalade ultra-etnotister i såna kläder fick alla grumliga kopplingar till fascism som den sortens hembygdsromantik ju faktiskt bär på att försvinna i en sorts kortslutning, och jag tänkte, helt på allvar: Det är ju fett att komma till riksdagen kittad i spelmanshatt och knäbyxor istället för kostym, och den där klänningen med broderade blommor är helt grym. MashAllah, skrev jag nästan nu, och varför inte. MashAllah. Bläddrade förstrött i tidningen och sa typ Det har att göra med en förlust av stolthet och en sönderslagen känsla av tillhörighet hos den svenska arbetarklassen. Khim sa Ja. ”Other natural flavours” stod det på flaskan. Regnet föll, och det var också vilse i ett Europa som måste uppfinna sig självt igen, och den här gången utan att säga ordet ”inte”.
Millennium Falcon, flyg en sista gång.
Aight.
Cyklade hem, efter att ha druckit en 7up med is på Kino, ihop med Aleks. Försökte övertala honom att vara gästbloggare här. En riktigt tung tänkare. Öde gator, spegelbilder i vattenpölar, jag tänkte på uppväxten i Ny Demokratis skugga, på laserstrålar som siktade i regnet, den grejen, som ju liknar den här nya grejen med SD. Tänkte Vad är en rosa citron förresten, Abu Ali vet kanske, han har Götets bästa frukt- och grönsaksbutik, Karl-Johans Frukt och Grönt vid Chapmans torg. SD vill ha mer folkmusik i skolan. Som om felet med plugget var att det var för lite schottis på gympan liksom. Som om vi alla är dömda att i evighet perpetuera samma mardrömmar. Frös, svängde upp på Olivedalsgatan och kände den välbekanta gamla hemlösheten i världen och existensen, drömde om Marseilles, dit jag tror jag ska fly från tristessen en vecka i november, insha’Allah, och de nedfallna löven klafsade under däcken, jag slängde i hyperrymdsväxeln –

– och tittar ut på stan och regnet nu, strandsatt på en gammal asteroid.