Bismillah

och sen ingenting egentligen, bara att hur många sådana här sömniga söndagseftermiddagar sitter man och glor ut genom fönstret och kan typ se färgen skifta mot rött på den vissnande murgrönan på andra sidan gatan, så mycket tid har man över, eller vad ska man säga, hur många spokenwordprojekt och sciencefictiontexter och liksom halvfärdiga diktsamlingar som aldrig borde se nattens ljus har man inte på sin hårddisk vid det här laget, och hur nice var det förresten inte de där nätterna på universitetet när man faktiskt hade en hemsida med sina dikter som man pysslade med, i slutet av en årtusende, det har också med saken att göra, möjligen, hur man gick genom regnet och drog det där passerkortet i springan och gick upp i en datasal, på natten, alltid på natten, och la upp dikter och fotografier av gamla skrivmaskiner och framförallt – märkligt nu i efterhand – av laboratorier och bakterier och snubbar i hazmatdräkter, och varför då, verkligen, men det var väl bara på grund av en allmän förgiftad och liksom vetenskaplig och exakt känsla i kroppen och existensen antar jag – det var i NKPG, Pekingåren, när jag började skriva poesi, och satt och rökte på en balkong och kände orden i huvudet, hur de sprakade som ett fint, fint pulver av ljus, saknad, tystnad. Alltså. Blogg.